Pappa, vad skulle jag göra utan dig?! Du och jag är så otroligt lika och jag känner att det är dig jag kan komma med allt till.

De var den 13 april och jag hade inte vart i skolan då klassen skulle till Stockholm och jag och Erika skulle sjunga på påskavslutningen dagen efter så vi var i skolan och repeterade. När jag kommit hem så fick jag ett samtal från en av brandmännen på Nykvarns station. Han sökte mamma. Varför sökte han mamma när de va pappa som var brandmannen. I bakgrunden hörde jag att han va på utryckning och de första som slog mig var att något hänt pappa. Han bad om mammas mobilnummer och jag gav de till honom. Och eftersom jag alltid måste ta reda på saker och är så himla nyfiken, som inte alltid är så bra, så ringde jag till verkstan (pappas företag). Inge svar. Nu började oron krypa fram. De första jag trodde hade hänt var att pappa och hans bror vart med i en trafikolycka medans de var påväg till någe jobb. Men icke. Fast de fick jag ju inte veta förns senare... Jag skickade iväg ett sms till Frida. Hon sa att de inte va någon fara och att jag bara inbillade mig. Jag blev lite lungnare men jag kände på mig att något hade hänt. Och jag brukade va bra på att ha rätt på de sättet. Men så ringde han från brandstationen igen. Han sa att mamma inte svarade och att de va väldigt viktigt att han fick tag på henne. Men jag hade inget annat nummer till henne så han sa att han skulle fortsätta ringa på mobilen. Nu föstod jag att jag hade haft rätt. Något hade hänt pappa. Och han hade vart med om en olycka eftersom han inte hade jouren den veckan.


Jag smsade Frida och Alexandra. Frida bad mig ringa genast. Men jag sa att jag va tvungen att ta reda på en sak först. Så jag ringde till verkstan igen. Nu svarade Olle och jag frågade om jag kunde få prata med pappa. Då sa han de jag hade letat efter. Ett svar om vad som hänt. De va absolut inte de svaret jag ville höra. Men de va ett svar! Han sa att pappa hade fått åka ambulans in till södertälje sjukhus efter att ha fått en tegelvägg över sig. När jag lagt på kom tårarna och paniken. Olle hade inte vetat hur illa de låg till och han viste inte änns om han levde eller inte. Frida ringde mig och sa till mig att lugna mig. Jag var hemma själv och hon va otroligt orolig över mig. Jag orkade inte vara hemma så jag cyklade snabbt till centrum för att möta Frida som kom med bussen från stockholm. Tårarna rann men jag hade väl kanske samlat mig lite. Jag kommer inte ihåg så mycket. Men en sak minns jag. Innan jag cyklade hemifrån kollade jag upp nyheterna på datan. De fanns redan information på aftonbladets och bilden jag såg fick mig att stelna till. Jag kunde se att de va pappa som låg på marken. Ringen, hållningen och hjälmen.


Senare på kvällen fick jag ett samtal från mamma som sa att pappa fått en krossad fot, höger axel ur led och stora svullnader. Han skulle läggas in på operation och hon skulle åka hem. Pappa ringde senare på kvällen. De hade spikat in spikar i foten och vridit tillbaka axeln till grundläget.
Pappa låg på sjukhus i 4 dagar. Sen fick han komma hem över min födelsedag. Snacka om att jag blev glad när han va hemma över min födelsedag. Alexandra oxå!

efter att väggen rasat

innan väggen rasat


Nu, ett halvår senare mår pappa bra. Han jobbar på halvtid på verkstan men kan inte arbeta på brandstationen än. Pappas axel är nästan helt bra men foten är fortfarande svullen och sne. Inte lika mycket som förut men iaf. Han kör bil och kan cykla oxå. De hade kunnat gå mycket värre. Men så tänker jag inte gå runt och tänka! De kan inte vara bra. Om jag förlorat dig den dagen vet jag inte hur jag mått idag...