Skrev ju i tidigare inlägg om att jag hade en brorsa som dött. Och några har undrat varför och hur han dog och eftersom det inte är en direkt hemlighet (lämnar såklart detaljer utanför) och de var för ett tag sen kanske de är dags att jag berättar det för er. Ni vet ju redan en hel del om mig som sagt.

När jag var fem år födde min mamma tvillingar. De blev två pojkar som fick heta Olle och Mikael. Men mikael var inte helt frisk. Han hade problem med hjärtat och kunde inte heller andas själv. Därför fick han ligga i kuvös uppe på huddinge sjukhus. Mamma fick alltså inte föda på Södertälje då de viste att den ena bebisen inte var helt frisk. Vi fick besked av läkaren att han inte skulle klara sig. Mamma och pappa anårdnade ett nöddop i ett litet rum på sjukhuset. Han döptes till Lars Mikael Eriksson. Han blev tre dagar gammal och dog i mammas famn.
Jag var som sagt bara fem år när detta hände så jag kommer inte ihåg så mycket. Men jag kommer ihåg vissa minnesbilder/filmer som jag kan få fram. Jag ahr två som jag minns riktigt starkt.

En av dessa är från när vi var inne i de rum där alla kuvöser står. Jag kommer ihåg hur vi gick fram till mikael och såg honom ligga i den. Med slangar kopplade till munn och näsa. Det såg för hemskt ut i mina ögon. Jag förstod ju inte varför de var bra att ha dom där. De fanns två hål i kuvösen där man kunde stoppa in händerna. Jag minns starkt känslan av att sin svårt sjuke lillebror knöt sina pyttesmå, lilaaktiga fingrar runt mitt ena finger. Det kommer jag aldrig glömma!

Den andra rätt tydliga minnesbilden jag har från detta är då vi fick veta att han var död. Jag kommer ihåg att alla fem var i mammas sovrum. Mamma låg i sängen och hade mikael i famnen. Olle låg i en liten barnsäng framför sängen. Vi stod på vänster sida av sängen. Med ryggarna mot fönstret och jag såg rakt på min nu bortgångna lillebror. Jag grät. De gjorde vi alla. men jag kommer alltid minnas denna dag med glädje. Såklart kommer det vara en stor sorg inom mig. De kommer det alltid vara! Men att se honom somna in och kunna se att han inte ahr ont längre. Att han inte behöver kämpa varje sekund för att kunna överhuvudtaget överleva. Det var nog det bästa. Det förstod jag såklart inte då. Men nu när det gått nio år förstår jag att det var de bästa. Att låta honom slippa alla smärtor.

Det kommer alltid finnas en tomhet i vår familj efter honom. Även fast han bara var med oss i tre dagar så är han ändå våran bror/son. Vi saknar dig Mikael. Men vet att du har det bra, någon annan stanns!
Denna låt sjöngs på hans begravning om jag kommer alltid koppla Mikael och denna låt. Den betyder mkt för mig!